Från Norrland till Bryssel - med elsäkerhet i fokus

- Första tiden vid KTH var vi endast åtta kvinnor av 75 studenter. Visst reagerade jag på det, men det var aldrig något egentligt problem. Och ska man vara riktigt cynisk så är ju de mansdominerade branscherna bättre betalda. Även om det även där finns ett glapp i löner mellan män och kvinnor.

Katarina sitter i soffan mittemot mig och även om en skugga dras över hennes solbrända ansikte när löneskillnaden kommer på tal, så är hon en energisk kvinna med glimten i ögat och skrattet ligger henne nära.

- När jag började arbeta på Elsäkerhetsverket 2007 låg huvudkontoret fortfarande kvar i Stockholm, men jag visste att det året därpå skulle omlokaliseras till Kristinehamn. På den tiden var diariet fortfarande i pappersform och när jag tänker tillbaka är det inte mycket som är sig likt i dag. Vi har nya arbetssätt, vi jagar inte produkter som redan är satta på marknaden på samma sätt. Vi fångar upp och arbetar med ekonomiska aktörer i ett tidigt skede för att öka produktsäkerheten i våra butiker. E-handeln när produkterna säljs från länder utanför EU är lite svårare då det inte styrs av samma regelverk, där riktar vi oss mycket mot konsumenter med att upplysa vad som faktiskt gäller och att vara vaksam innan köp.

Katarinas engagemang är starkt och hon ändrar kroppsställning  till att luta sig lätt fram och gestikulera med armarna när hon kommer in på sitt arbete och hur viktigt hon tycker det är med marknadskontroll. Hon brinner för det demokratiska med lika spelregler för alla tillverkare, återförsäljare och distributörer av elektriska produkter.

- Det har blivit en del resor i jobbet. Bland annat har jag varit i Kina, Indien, Sydkorea, USA och Marocko. Jag kommer ihåg att jag som barn satt hemma hos min vän och hennes familj. De lagade asiatisk mat och deras middagsgäst var från Japan, också en forskare vid Rymdinstitutet. Jag tyckte det var så spännande att världen knackade på i Kiruna, och att det var deras arbeten som bidrog till resandet, just i det fallet i alla fall.

Vi pratar mer om Katarinas uppväxt i Norrland, och i samtalet blir det tydligt att hennes rötter finns där. Hon berättar att hon har en pelargon hemma i sitt köksfönster som brukar få följa med när hon reser till sommarstugan i Bastuträsk, och anledningen är att det är samma blomma som hennes mormors mor hade med sig när hon själv flyttade dit. Det var fattigt men de fick jobb vid den nya järnvägen som byggdes då. Den ljusrosa pelargonen blev symbolen för något nytt och ljust, en bättre framtid.

- Numera är jag ordförande i en internationell samarbetsgrupp inom EU, LVD ADCO, vilket innebär att vi arbetar under lågspänningsdirektivet i vår tillsyn av elektriska produkter. Förutom att samordna kontrollprojekt och utbyta information om problemområden går vårt arbete till stor del ut på att hålla gällande standarder ajour, meddela EU-kommissionen när vi hittar brister samt föreslå ändringar. Första mötet jag var på var mitt första arbetsår på Elsäkerhetsverket och jag ser en utveckling som både kan ses som positiv och negativ. I början var vi färre medlemsländer, det var mindre byråkrati och beslut kunde snabbare fattas.

Mellan raderna ser jag att Katarina, även om hon beskriver problemområden, också triggas av arbeta metodiskt mot ett mål. Visst hör jag hennes frustration där regelverk inte motsvarar den faktiska verkligheten, då regler är ett stort maskineri som inte går lika snabbt som utvecklingen av produktmarknaden, men hon är ändå en viktig kugge och kan påverka framtiden.

- Jag känner mig glad över att mitt arbete värnar om demokrati och rättssäkerhet. Där en stor del av min tid går åt att lyfta och förklara regelverket i syfte att öka produktsäkerheten. Jag har nästan daglig kontakt med de ekonomiska aktörerna i branschen, exempelvis kan det vara en importör som är osäker på hur en paragraf ska tolkas. Det är också ett tätt samarbete med andra myndigheter, särskilt Tullverket, där vi ibland får stoppa elprodukter som saknar rätt dokumentation eller är farliga att användas. Det kan vara produkter som inte är tillverkade att alls användas inom EU eller Sverige och inte är kompatibla med vårt elnät.

Nu är kaffet i våra koppar slut och jag har en fråga som jag inte riktigt fått svar på känner jag. Jag vill veta om Katarina känt på någon skillnad i sitt yrkesliv för att hon är kvinna.

- Jag är på gott och ont oerhört rak. Har jag någon enstaka gång hört någon tendens till sexism eller liknande har jag sagt ifrån, och så är det inget mer med det. Men det var längesedan jag har behövt slå knytnäven i bordet, jag tycker tvärtom att jag blir bekräftad i mitt kunnande. En skillnad med att arbeta internationellt är att där är min titel som civilingenjör i elektroteknik viktig, i Sverige är inte titeln särskilt viktig. Jag kommer ihåg i början då min titel inte stod med på visitkortet och jag fick direkt känslan av de trodde jag var min kollegas sekreterare.

Katarina skrattar till och nu när hon dessutom är ordförande i LVD ADCO är det ingen som misstar sig på vem hon är längre.

- Jag vill passa på att göra ett medskick till unga som står inför val av yrkesbana. Lyssna inte för mycket på andra. Tänk på att det faktiskt är du som ska arbeta med det väljer, inte någon annan. Är du osäker på vad du vill göra rekommenderar jag en bred utbildning och väljer du att läsa teknik kommer du aldrig behöva bli uttråkad. Tänk på att teknik finns inom alla områden, sjukvård, skola, livsmedelsindustri, infrastruktur, ”you name it”…

Jag tackar Katarina för intervjun och efter drygt en timme av intensivt frågande och svarande är vi båda ganska möra. Jag känner att jag fått en tydlig bild av en energisk, klarsynt och drivande kvinna, med hjärta och humor.

Bild: iStock by Getty Images/Elsäkerhetsverket
Text: Sandra Hjelm